13:46
Fd. Bulimiker som utvecklade Emetofobi, men fortfarande pendlat i perioder med hets- och överätande & självsvält.
Jag får fortfarande panikångest av 95% av allt med kräk & spya att göra (har kommit så långt att jag kan skriva orden, ibland säga dom).
Klarar inte av att känna stanken av (även om det inte är kräk utan kanske skurmedel, ja ibland tycker jag skurmedel i lokaler luktar kräk), inte höra ljudet av någon som kräks (även om det inte är någon som kräks utan kanske någon som öppnar en påse, men ljudet låter likt), klarar inte av att se eller vara nära någon som nyss har kräkts eller kräks.
Mår någon illa så mår jag plötsligt så illa att jag kallsvettas, får yrsel och tror jag ska spy.
DOCK har jag börjat kräkas själv. Igen.
Som bulimiker kunde jag framkalla kräkning utan fingrar till slut, jag styrde min kräkreflex med tanke och att göra en rörelse i halsen med halsmusklerna.
Försökte jag med fingrarna fick jag göra det långt ner i halsen och våldsamt för att ”lyckas”.
Vet att jag någon gång efter att jag kräkts trodde att jag råkat göra ett ”jack” i halsen (kunde skära mej med naglarna i halsen när jag försökte framkalla kräkning) och hade känslan av att något fastnat i ”jacket”, typ mat eller något.
Fick komma till en halsläkare akut då de misstänkte en defekt i halsen, MEN.. det visade sej efter att läkaren kört ner hand och nästan arm i min hals att det var mitt struplock jag pillat på och in ”i”.
Läkaren sa bestämt att där fick jag ABSOLUT INTE pilla, det kunde sprida smuts och infektioner ner i mina lungor.
Aja baja mej..
Tyvärr har jag inte lyssnat på honom.
Bild på vart jag ”pillat”.
(Där de röda pilarna pekar)
Well, ja det jag menar är att jag börjat kräkas upp mat igen.
Inte varje måltid, eller så.. men från att inte gjort det alls pga Emetofobin, till att gjort det någon gång då och då, till någon gång i månaden till nu, två gånger på mindre än en vecka.
Det går upp ett varningsljus även för mej.
Gick väl sådär hos min psykolog och läkare..
Grät, mycket.. med tanke på att jag väldigt sällan gråter.
Hopplösheten.
Min läkare reagerade, vart orolig då jag råkade nämna självskadetankarna som blivit starkare än de varit på många år.
Att jag fantiserat, planerat, kommit på hur, var och sen vad jag ska säga om någon skulle komma på mej för att typ ”sudda” bort de dom skulle säga och tänka.
Destruktiviteten hos mej har vaknat till liv, inte nu, utan den vaknade nog för rätt länge sen, men hållit sej dold.
Smugit sej närmre och närmre och nu står den och flåsar mej i örat med armen i ett strupgrep runt min hals.
Nafsar lockande och får mej att minnas känslorna..
”Befrielsen”.. som visserligen är väldigt kort, men dock.. ett andetag. en paus..
Nu vet jag dock att ärren aldrig försvinner, de sitter kvar där som en ständig påminnelse av all ångest, all skit, allt jävla lidande..
Det gör det dock inte så mycket lättare att inte tänka de mörka tankarna.. känna längtan..
För som alla som skurit, bränt sej o.s.v. vet..
Man börjar smått, rispar lite med en nål, sen kanske man använder en sax? Köksknivarna? Pillar ur rakblad ur rakhyvlar? Tar mattkniven ur verktygslådan. Beställer rakblad och skalpeller om man inte lyckats sno något från sjukhuset när man legat inne för att sy och pussla ihop armen..?
Man kanske börjar rispa ytligt, för att sedan skära ett jack, nästa gång, djupare jack, sedan flera jack, flera, djupare, mera, oftare..
Ett missbruk!
Ett beroende!
Precis som droger, alkohol, sex och mat!
Jag har gjort det mesta..
Har varit drogfri i snart 7 år.
Kan fortfarande sakna, fortfarande känna suget.
Har varit ”skadefri” (inte skurit eller bränt mej medvetet) på 6,5 år.
Kan ofta sakna, längta, önska, vilja, planera..
Alkohol dricker jag än.
Dock var jag helt alkoholfri från nyårsafton 07-08 (blev gravid i början av 2008) till sommaren 2009 då jag ammat färdigt, sen drack jag kanske 5 gånger mellan typ juni/juli till hösten 2009 då jag blev gravid igen.
Höll mej alkholfri hela graviditeten och amningsperioden och sen våren 2011 har jag druckit.
Ibland några helger i rad (dricker aldrig hemma) ibland en gång på 2-3 månader.
Oftast kan jag dricka ”lagom”, men har fortfarande missbrukstankarna i huvudet.
Köper hellre för mycket så att det ”räcker”, än för ”lite” så att det tar slut.
Försöker dricka långsamt, men tänker jag mej inte för så dricker jag snabbt, som hetsdrickande.
Detta vet jag är destruktivt.
Som sagt, dricker ALDRIG hemma och är aldrig full runt mina barn.
Och jag dricker inte så ofta då jag inte alls har råd, utan det blir oftast så när någon annan gärna betalar, allt man kan och vill dricka.
Rökfri (än så länge eller fortfarande, hur man nu ser det) sedan i söndags.
Sexmissbruket är det missbruk som jag inte alls gjort något med.
Kan inte ta mej för att ta emot hjälp eller behandling.
Min sambo och jag har löst detta mellan oss, och det är inget som är skadligt för någon.
Vilket jävla ”rännskite”inlägg?!
Dominoeffekten + Vattenfallseffekten!
Domino då jag hoppar från ämnen till ämnen och vidare så fort jag påminns eller får en tanke på något.
Vattenfall då de bara kommer mera.. oändligt.. inget slut.
Typ.
Snart uppe i 1000 ord ser jag, alltså en kortare novell.
Ska inte trötta ut er mer.. just nu..
Ska istället sätta mej i soffan med en filt.
Kanske göra en kopp varm te att värma mej med.
Sätta på TV:n och titta på det alldeles meningslösa innehållet som visas på kanalerna dessa tider.
Skriver kanske mer ikväll, annars skriver jag säkert imorgon.
Mina andetag.
Skriva ut tankar och känslor.
Ventilerar.
Får en paus och kan på så vis andas lite..
Ser nu att jag skrivit 974 ord, det får mej att känna att jag måste skriva 1000 ord totalt, så ber om ursäkt för sista meningslösa utfyllnaden.
Kampen mot Kaoset 