Långt långt långt där nere i ett mörkt och kallt hål…

Befinner mej långt ner, känslan av konstant ensamhet, jag.. en genom vidrig människa…
Jag har nått hit, där allt bara känns hopplöst.
Tårarna tycks tagit slut, kämpar inte längre.

Det får liksom gå som det går nu, jag är för trött.

Annonser

Ska jag… Kan jag…. Vill jag..?

Hur mycket ska jag skriva om i bloggen?
Hur mycket kan jag skriva om i bloggen?
Hur mycket vill jag skriva om i bloggen?

Skriver för att på så sätt ventilera… processera…

Ska jag skriva om åren med missbruk? Våldtäkter? Psykisk misshandel & fysisk misshandel? Förhållandena jag ”levt” i?
Mörkret som än idag tar stor plats i mitt liv och som ingen vet om, mer än några nära som kanske vet delar?

Vad tror ni?
Ska jag hålla mej mer försiktig och ha detta för mej själv?
Kan det vara nyttigt för mej att skriva av mej?

Haft problem med bloggen…

Efter att nästan dött av paranoia så känner jag mej lugnare…

Mailat med wordpress då min blogg på något sätt sammankopplats med en annan tjejs mail?
Dom vet inte om det har med att göra att jag skapade min blogg på samma dator som hon eller om hennes mail kanske låg sparat i något minne i webläsaren eller om det buggat på annat sätt, men… Nu är bloggen min.
Med min mailadress och bara mej.

Jag fortsätter vara anonym och hoppas innerligt att jag är det.

Dessa ärr kommer aldrig lämna mej.. [Känsliga läsare varnas!]

Dessa ärr kommer aldrig att försvinna!

Dessa ärr är en ständig påminnelse om ångest, mörker och händelser som jag pga ärren aldrig kommer kunna glömma, oavsett om jag bearbetar dom i terapi år efter år…

Jag hade inte en enda tanke på att det skulle bli permanent… jag tänkte inte alls då…
Tänkte bara att just då var det där vad jag behövde göra…

Idag tvingas jag leva med alla dessa fula ärr på min kropp och det i sin tur leder till mer skitångest!

Jag har fått remisser skickade till alla de bästa inom hud, men mina ärr är för många och för djupa för att man ska kunna ”bleka” med laser, eller transplantation av hud o.s.v.

Så detta kommer jag alltid tvingas leva med.
En ständig påminnelse…

Tänk om..

Ja, tänk om det aldrig blir bättre?
Det har självklart blivit bättre sen jag fick barn, då det gav mej en anledning att kämpa och vilja leva för något.
Men… tänk om jag kommer må såhär hela mitt liv, alltid falla ner i mörka hål, konstant kämpa för att kravla mej upp, framåt.. Orka andas?
Klarar man av det?